Mitt intresse för människor och att förstå människor, väcktes tidigt i livet, då jag växte upp med en mamma som under hela min barndom/ tonårstid var sjuk. Visserligen fanns det en närvarande pappa också i familjen, men detta är 60-talet och pappas roll var på den tiden en helt annan, än idag. Att ha en sjuk mamma, hjälpte mig att få en inlevelseförmåga för en annan människas tankar, känslor och handlingar. Vissa av mina erfarenheter blev tuffa för mig att bära, men i förlängningen har erfarenheterna gjort mig stark och trygg. Men självkänslan kom inte per automatik, utan är ett resultat av många år av personlig utveckling. Jag vet idag, att jag i mitt arbete, dagligen, använder mig av dessa erfarenheter från min barndom.

Omdömen som jag får höra, är att jag ger individer och grupper energi och är bekräftande, att jag inspirerar och att jag i min metodik är konkret och praktisk - och att såväl hjärtat som hjärnan är med i allt jag gör. Som svensk är det lite obekvämt att skriva dessa fina omdömen som sagts till mig, men det är en del i vår personliga utveckling, att faktiskt våga omfamna också det positiva och låta den självkritiska rösten för ett tag, vara lite tyst. Efter många års arbete med att handleda såväl individer som grupper, samt att hålla utbildningar, så har jag mött de flesta verksamheter, men också väldigt många olika typer av människor. Jag började min bana i den pedagogiska världen och nästa steg var barn- och ungdomspsykiatrin. Dessa år är ovärderliga utifrån ett erfarenhetsperspektiv, att få arbeta med stora utmaningar som krävde mycket kreativitet, för att skapa en utveckling hos individen. De chefer jag idag möter är förutom sin titel också många gånger föräldrar och ibland även förälder till ett barn i behov av särskilt stöd. Min bakgrund gör att jag har såväl förståelse som kunskaper att bidra med till dessa chefer/ medarbetare. När jag möter en medarbetare eller chef som själv har en neuropsykiatrisk diagnos, har jag med tanke på min bakgrund helt klart en fördel.

Det kan vara en person som har blivit väldigt sjuk och som på djupet påverkats av detta, men det kan också handla om att mista sitt arbete, att separera från sin partner och det som vi oftast tänker på, när vi använder ordet förslut, att någon dör. Åren har gjort mig ödmjuk inför de livsöden vi människor tar oss igenom. Så när vi vågar stanna kvar i oss själva, i våra känslor, kommer dessa att bli värdefulla livserfarenheter. När jag möter kloka och visa människor, visar det sig alltid, att de bär på en livskunskap som är reflekterad och bearbetad - självkännedomen och ansvaret för sig själva är alltid hög hos dessa individer. De har inget behov av att glänsa, men hjälper alltid sin omgivning, till att bli sitt bästa jag.

Mitt intresse för att utbilda vuxna växte och jag började därför arbeta vid universitet och högskolor. Jag utbildade mig vidare inom ledarskap, kommunikation, grupputveckling samt neurovetenskap och bytte bana igen, för att arbeta med privata och offentliga verksamheten helt och hållet i egen regi.